GOTT NYTT ÅR

Så här inför nyårshelgen vill jag uppmana dig att tänka efter om du kan avvara några kronor i månaden och bidra till att några barn och ungdomar som annars inte har någon chans till ett vettigt liv, får helt nya möjligheter.

Fast egentligen är ju inte frågan om du kan avvara - för det kan vi ju alla. Frågan är hur mycket. Och det avgör du själv.

Läs igenom de tidigare inläggen här i bloggen (igen) och hör sedan av dig på foraldralosa@gmail.com så svarar jag med kontonummer.

GOTT NYTT ÅR!

Så här går det till

Det är de barn och ungdomar som jag har berättat om som vi hjälper till skolgång och utbildning och försörjning. Det finns en annan pojke som vi också hoppas kunna börja hjälpa så snart som möjligt. Jag ska berätta om honom i ett senare inlägg. 

Just nu är vi sex stycken som regelbundet ger pengar till barnen. Summorna varierar och om du skulle vilja vara med och bidra, så avgör du själv hur mycket du vill ge.

Ytterligare några personer har gett engångsbelopp. Det går jättebra att göra så också.

Pengarna sätter du in på mitt Afrikakonto. Där ligger de tills det blivit ganska stora summor. Då skickar jag dem till ett kenyanskt konto som jag öppnade där i april. Den som har hand om det kontot är en kenyansk katolsk präst som heter Fader Chris. Han brinner för att hjälpa behövande barn, och ser det som en del i sitt kall. Han betalar skolavgifterna och ger pengar till inköp av sådant som de behöver i skolan och personliga tillhörigheter, samt omkostnader under loven, till en lärare som heter Susan, och som jobbade på barnhemmet när jag var där. Nu har hon börjat på ett annat jobb, men hon brinner också för att hjälpa dessa barn. Hon köper allt de behöver. Varken hon eller Fader Chris tar betalt för att göra detta. Jag har kontakt med dem båda via mejl och sms och kollar hela tiden att allt funkar.

Jag har ingen bild på Fader Chris, men här är två bilder på Susan:

De enda kostnader som blir är bankernas avgifter för transaktionen. Swedbank, som jag skickar pengarna via, tar 50 kr per transaktion. Barkleys bank i Kenya tar ungefär lika mycket. Det är därför jag vill skicka så stora belopp som möjligt. När jag skickade pengar i våras, skickade jag till exempel ca 10000 kr. Då blev avgiften som ”försvann” bara 1 procent.

Vi behöver bli fler som stödjer barnen av två skäl; dels vill vi jättegärna hjälpa fler, dels har det visat sig under detta första år att kostnaderna blivit högre än vi hade räknat med, och utgiften har blivit lite för stor.

Mejla mig på foraldralosa@gmail.com om du vill bli en av oss som bidrar till dessa barns framtid på detta sätt, så får du kontonummer. Ditt bidrag kommer att komma till stor glädje.

Aggi och Lucy

Agneta är en 25-årig tjej som kommer från Kisumu i västra Kenya, inte långt från Victoriasjön. Jodå, Agneta är ett vanligt namn där, fast hon kallar sig Aggi, för hon säger att Agneta låter som en gammal kvinna.

Aggi är det äldsta barnet i en syskonskara på fem. Lucy som är 22, är nästa barn i familjen. Föräldrarna har inga arbeten, men har några djur (kor, höns) och odlar grödor som bönor och majs på sin lilla jordplätt runt huset.

När Aggi hade gått ut skolan fick hon jobba i två år som hembiträde hos en familj som de kände. Som lön för dessa två års arbete betalade frun Aggis utbildning på college till social worker. Hon fick sedan jobb på barnhemmet som jag besökte.

Aggi är en härlig, glad, sprallig och pratsam tjej som verkligen förgyllde min vecka där på många sätt. I april bytte hon jobb och började på kontoret för en organisation som fördelar microlån till småföretagare i Östafrika. Där fick hon lite högre lön (= ca 700 Sek/månad) vilket hon verkligen behövde, eftersom hon som äldsta barnet i familjen har en  tung ekonomisk börda; enligt kenyansk tradition har hon försörjningsansvar för sina syskons skolgång och utbildning, om föräldrarna inte har arbete.

Lucy ville utbilda sig och när Aggi frågade om jag hade någon möjlighet att hjälpa henne med kostnaden för den 2-åriga collegekursen till ekonom som Lucy ville gå, kunde jag inte säga nej. Lucy började i höstas och har alltså 1½ år kvar. Sedan kan hon förhoppningsvis hjälpa till och betala för de yngre syskonens skolgång och utbildning.

För någon månad sedan visade det sig att det hade försvunnit pengar från organisationen som Aggi jobbar åt. Verksamhetschefen misstänktes för förskingring, och försvann i samma veva med sin familj. Kontoret stängdes och Aggi blev utan jobb. Det finns ingen a-kassa eller liknande i landet, så nu står hon utan inkomst, men letar jobb för fullt.

Även om Aggi och Lucy inte är föräldralösa känns det bra att hjälpa dem. Aggi har betytt så mycket för mig. De har det inte heller så lätt hemma. Pappan dricker mycket och blir ofta våldsam mot både dem och deras mamma när han är onykter.

Lite kuriosa att ta på mer eller mindre allvar:

Aggis högsta dröm är att flytta till Sverige. I ett svagt, eller rättare sagt skämtsamt, ögonblick ”lovade” jag att hitta en svensk man åt henne. Så om det finns någon intresserad aspirant som läser det här är det bara att höra av sig!

Elizabeth

Elizabeth är 17 år. Hon är det tredje barnet av fem och började förskolan när hon var fem år. När hon var 14 lämnade mamman pappan. Hon tog de två yngre syskonen med sig och försvann. De två äldre hade redan flyttat hemifrån, så Eliza och pappan blev ensamma kvar. 

Då tog han henne ur skolan och sökte jobb åt henne som piga i en familj. Där blev hon illa behandlad. Frun var elak och mannen våldtog henne.

Som väl är, var Eliza klok nog att berätta detta för en präst som hon kände. Han tog henne från familjen till en organisation som tar hand om utsatta barn. De kontaktade pappan och de äldre syskonen, men dessa nekade till att hon hörde till familjen. Jo, man kan göra så i Kenya… 

Så hamnade Elizabeth på barnhemmet. Där har hon gått i skola igen, men har förstås tappat mycket och ska nu börja sexan efter jullovet när skolåret startar om. Då kommer hon att få börja i en ny skola (samma som Kinuthia, Peris och Kuria). Där ska hon bo på internatet och på loven har en kusin till henne lovat att hon får komma och bo hos honom. Detta är möjligt tack vare min goda vän som står för hennes försörjning.

Elizabeth har haft det jobbigt, men är väldigt ambitiös och gör alltid sitt bästa. När hon har gått ut skolan vill hon fortsätta att studera. Hon tycker om att sjunga och skriver egna sånger, så helst vill hon bli sångerska. Sedan vill hon jobba med föräldralösa barn, sa hon en gång. Det skulle hon passa jättebra till! Hon är fantastiskt duktig på att ta hand om de små barnen på barnhemmet.

Barnen

Just nu får fem barn och ungdomar nya möjligheter i livet tack vare mig och några vänner. Vi vill hjälpa fler och du kan på ett enkelt sätt bli en av oss.

I några inlägg ska jag berätta om de barn vi hjälper.



Kinuthia 13 år, Peris 10 och Kuria 6 är syskon. Redan när de var små hade deras mamma alkoholproblem. Pappan hade jobb och arbetade långa dagar. När han kom hem på kvällen gav han barnen mat och tog hand om dem. Mamman lämnade dem ensamma på morgonen för att dricka med likasinnade.

Våren 2008 skadades pappan allvarligt när han blev påkörd av en bil på väg hem från jobbet. Han blev förlamad men skulle ha kunnat opererats om släkten hade lyckats få ihop tillräckligt med pengar för operationen. Det gjorde de inte, och han blev hemskickad. Där ruttnade han sakta bort eftersom han inte fick någon vård och den alkoholiserade hustrun inte släppte in någon i huset. Barnen bodde hemma men fick leta och tigga mat under den här tiden.

De hade också en till bror som var 6 år då, alltså född mellan Peris och Kuria. När pappan hade dött i början av 2009, försvann denne bror. Mamman sa att han hade sprungit bort, men barnen säger att hon sålde honom.

Hon satte sedan eld på huset med de tre barnen i. De blev räddade av några grannar. Mamman försvann och sedan dess har ingen sett henne. Ingen tog hand om barnen.

Kinuthia som var 11, trodde att han visste vägen till sin farbror och faster som bodde i en annan by, ett par mil därifrån. Han tog sina småsyskon (Kuria var bara 4) och började gå dit med dem. Efter några dagar hittades de av en präst i byn dit de var på väg. De var trötta, hungriga och utmattade. Kuria var inte kontaktbar. Prästen tog hem dem, gav dem mat och vatten och tog sedan kontakt med farbrorn och fastern.

De ville gärna ta hand om barnen, men hade inte ekonomisk möjlighet att försörja fler än sina fyra egna. Därför kom de till barnhemmet. Där hade de varit i drygt 1½ år när jag kom dit. De är sociala, ansvarstagande och mycket musikaliska. Kinuthia och Peris spelar trummor, sjunger och dansar så man smälter. Kuria är på god väg att bli lika duktig.

Tack vare de pengar som jag har skickat, får de nu bo hos sin farbror och faster. I april började de i en ny skola som har mycket bättre resurser än den på barnhemmet. Jag var där då och hälsade på och såg att de hade fått det bra. Nu får jag ofta mejl och sms från personer i deras omgivning som berättar om de framsteg de gjort.